I just realized I’ve survived everything I’ve ever encountered in life. I have a 100% survival rate. I’m fucking nailing it.

Hej min kära underbara blogg. Jag saknar dig ibland. Jag har försökt skriva inlägg flera gånger nu. Men jag har absolut inget att säga. Jag kan inte förstå hur jag kunde ha något att säga varje dag förr. Bläddrade igenom bloggen lite och insåg att 1. Jag kan vara ganska rolig ibland (tycker jag själv i alla fall). Och 2. Jag har varit en riktig bitter liten människa ibland. Eller, ibland och ibland. 85% av bloggen består av inlägg som stinker bitterhet, dålig attityd och en gnutta ironi. Jag är glad att jag varit ärlig och levt ut rollen som en förvirrad och arg tonåring i alla fall. Nu är jag klar med det. Nu vill jag vara glad. Och jag är inte deppig längre för att jag inte har något liv och för att jag inte har någon aning om vad jag ska göra med min framtid. Jag tycker snarare det är lite nice. Jag har inget liv, jag har noll att förlora och vad som helst kan hända. "I am the sea and nobody owns me", som den vise Pippi Långstrump en gång sade. Jag ser jäääättemycket framemot att jobba röven av mig och resa med Matilda igen. 
 
Nu vet inte jag vad jag ska säga längre. Imorgon ska jag följa med när Matilda änteligen tar av sitt gips och sen ska jag jobba. Dolla, dolla bill ya'll!
Alltså. Vart fan håller min häl hus?
Vardagligt | |
Upp